vardagsmat

Idag är en ganska hemsk dag, men jag kan inte riktigt greppa det, men det gör jag aldrig här när det faktiskt händer nagot. Den enda personen som jag kan prata med och vara mig själv med aker här ifran pa söndag. Vi ska troligen allihop aka till San José och spendera dagen med honom. Jag vill inte att han aker hem, men hans historia är sa absurd och, jag vet inte vad. Bussen kommer aka förbi Limonal (där jag bor för tillfället) vid 10.30 tiden, och sen kommer jag ta den senaste bussen hem.

Jag vet inte riktigt vad jag ska känna tycka eller tänka. Men jag är helt säker pa att det inte är den sista gangen i mitt liv som jag umgas med Clay. Han är en underbar person.

Och när jag säger att den enda personen som jag kan vara mig själv med är en annan utbytesstudent sa är det inte för att jag är blyg och inte umgas med "Ticosarna". Det är en kultur sak som jag hade ganska mycket problem med i början.

Här berättar man inte om sina problem för sina kompisar och nära. Man kan ha riktigt kul och umgas med dem, men man kan inte berätta om saker eller vara för vulgär. Det känns lite som när man umgicks när man var 12 här, med nya kompisar. Nej, jag vet faktiskt inte. gar inte riktigt sätt ord pa hur dem är här. Men om man berättar nagon till nagon sa kommer alla veta om det efter nagon dag.

Min ex mamma sa till mig att jag var som en liten flicka som inte kunde halla käften stängd. Och att jag inte borda ha sa mycket tro pa mina vänner.

Den här texten är säkert mest massor med struligt ihop skrivet babbel, men det är sa det är här. Man är lite vilsen hela tiden och vet inte riktigt vad man tycker eller tänker. Antingen har man ingen tid att tänka eller sa har man för mycket och övertänker allt.

Okej, massor att skriva.

För ca tre veckor sedan flyttade jag ut ur mitt hus. Min "host mum" sa till mig att om jag vill byta familj kan jag göra det genast. Och det var sa det blev. Jag bodde tva nätter hos en strötskön tjej som heter Kathereine och vi akte till san jose tillsammans och hängde i canas och hon presenterade mig för alla hennes vänner.

Efter det akte jag till san jose och spenderade en natt där med Asa Johansson, min svenska costaricanska syster. Innan vi akte hem till hennes riktigt fina hus gick vi runt lite i san pedro mall. lite sma mysigt, sen tog vi bussen (helt själva, btw) till hennes hus. Vilket är helt nytt och modernt och inte alls vad man är van vid här i CR. Asa gjorde as smarrig köttfärssas och spagetti och det kändes nästan som att vara hemma i sverige igen. Vi hade en mysig sleepover och vaknade, käkade havregrynsgröt och flingor och sen tog vi bussen tillbaka till EF-office. köpte nagra kakor och kaffe pa subway och sen kom bussen och plockade upp oss.

Äntligen pa väg till PANAMA! :D resan var helt über awesome och jag hade det supertrevligt vi var där i fyra dagar och akte hem pa söndagen. Jag snackade lite med chefen om att jag behöver en ny familj och sen blev jag tillbaka skickad till Canas. Bade min Kordinator och Chefen som jag precis pratat med sa att familjen som jag bott tva dagar innan kunde ta mig tva dagar till. Sa jag kom dit vid sex tiden. Och när jag kom in genom dörren sa mamman som sod och lagade mat "Hej sofia, vad gör du här?". Och da kände jag bara hur en tung sten föll genom brösten ner till tarna. jag ringde min kordinator en miljon ggr men han svarade inte, jag skickade meddelanden till chefen ocksa, men fick inget svar. Självfallet fick jag sova där nu när jag var en vän till dem men det var ända otroligt kostigt, och jag var redan ganska trött efter alla snabba förändringar. Men jag sov där i tva nätter till iaf, sen kunde inte familjen ha mig mer för de höll pa att flytta. Och när jag gick till internet cafeet sa min kordinator över facebook. Sofia du kan inte stanna hos kathereine och du maste flytta ut väskorna fran deras hus. Men jag har ingen familj till dig och ingen stans du kan sova. Sen loggade han ut. TREVLIGT.

Jag och Clay gjorde nagra samtal och vi hittade ingen jag kunde sova hos, jag fick väl ta in pa hostel eller hotel tänkte jag da. Men först gick vi med väskorna till min kordinators hus. Och eftersom jag ringt Chefen, mamma, pappa och alla och det blivit en rätt stor grej av det kom det fram att jag aldrig ska behöva ta in pa hotel.

Men da fixade min kordinator sa att jag kunde sova i hans farmors hostel mitt i mot hans hus. sa jag hängde med tyskarna som bor i hans hus till runt klockan 20.00 och da kom jaqui för att betala resan till Panama som hon är pa nu. Och eftersom Jaquis host mum är kusin med min kordinator har jag kunat sova här hos henne sen dess.

Jag gar inte i skola för jag har ingen uniform, men jag läser, gymmar och försöker göra saker för att inte dö i tristess.

Jag andas och lever,

Sofia