En novell jag skrev i nian...

 Jag smekte den gamla träytan och drog in doften från alla år jag och min syster sprungit runt och lekt mellan dessa väggar, sommarstugan är och förblir den plats som jag kommer minnas som den lyckligaste tiden under min barndom. Ett speciellt minne som är som ingraverat i mitt hjärta och min gamla själ, är när jag för första gången fick följa med till den nybyggda sommarstugan på landet.

  Jag vaknade direkt när väckarklockan ringde och den starka morgon solen som hade hittat sig in genom en springa mellan gardinerna vilade nu på min pyjamasövertäckta bröstkorg. Värmen spred sig i rummet och det började bli ganska olidligt att bara ligga och vänta på att resten av huset skulle vakna, jag flyttade på täcket och satte mig på sängkanten och när tårna nuddade det kalla trägolvet gick en rysning genom kroppen och de blonda håren på armarna reste sig. Trägolvet knarrade under mina bara fötter när jag smög mig in i rummet mittemot mitt eget.

Ljudet från sängen som stod i hörnet av rummet försäkrade mig om att Josefin fortfarande sov, vilket gav mig en idé. Jag smög ut och ställde mig precis utanför dörrkramen ”Josefin, är du inte uppe än?! Du kommer försent till skolan” sa jag med en mörk röst och bet mig hårt i läppen för att inte bryta ut i ett fnissanfall. Jag hörde ett dunk när hon föll ur sängen och kunde inte längre hålla inne fnissanfallet som bubblade upp ur mig. När hon sprang ut ur rummet och ner för trappan kunde jag inte hålla mig längre och jag ramlade ihop på golvet och skrattade så jag fick ont i magen. Tre trappsteg och sen blev det helt tyst. Jag skrattade ännu ljudligare när jag såg henne återvända från trappan och stega mot mig. Det nyvakna blonda håret såg ut som en gloria när hon böjde sig över mig, men leendet på hennes läppar var inte lika änglalikt. Hon kittlade mig tills jag pep fram att hon var tvungen att sluta för att jag inte fick någon luft.

  Nere vid matbordet satt vi hela familjen tillsammans och både jag och min syster ställde frågor var och varannan minut om sommarstugan. Vi hade inte haft möjlighet att åka dit under skolterminen eftersom resan dit var mer än 7 timmar bort. Men idag skulle det äntligen bli av och genast efter att vi fått lov att lämna bordet, sprang vi upp och tog på oss de vackraste och mest somriga klänningar vi kunde hitta. Sedan satte vi oss och väntade bredvid våra färdigpackade väskor som stod i hallen. Jag tog på mig de nya sommarskorna som farmor köpt mig, satte mig på stentrappan och bara väntade, efter några minuter, vilket kändes som en evighet för mig, kom mina föräldrar ut på trappan bärande på all packning som vi skulle ha med oss.

  Jag sprang fram till bilen som pappa kört ut på garageuppfarten tidigare och öppnade bagageluckan försiktigt. Pappa hade många gånger sagt till mig hur försiktig jag var tvungen att vara med den nya bilen. Vi var de första på vår gata att äga en bil och jag minns tydligt hur stolt pappa var när han för första gången parkerade bilen på vår uppfart.

  Äntligen var vi på väg och jag drömde mig bort medan landskapet svepte förbi utanför mitt fönster. Utan att veta om det hade jag somnat och drömmarna som lekte i mina fantasier var härliga drömmar om allt och inget, drömmar som inte hade någon som helst betydelse för omvärlden eller för mig själv.

Utan min vetskap hade vi färdats många mil och det var inte mer än några kilometer kvar till sommarstugan när jag vaknade. Det var första gången i mitt liv som jag var utanför min stad och jag hade aldrig tidigare upplevt det jag fick se när jag tittade ut genom fönstret. Det var vackert men på något sätt såg det också väldigt ledset ut, tomt på något sätt, som om det var något som fattades. Tanken försvann helt när mamma vände sig om från passagerarsätet och sa att vi var framme.

 Ett ganska stort rött hus med vita knutar kröp sig fram bakom kröken och nu kunde jag äntligen se hela huset. Enligt mig var det ett helt perfekt hus, det var till och med bättre än vad jag dagdrömt om.  Jag tittade på min syster som också var fängslad av huset. När hon märkte att jag iakttog henne vände hon sig mot mig med det där vackra leendet som jag var så avundsjuk på henne för, hon fnissade lite och jag gav henne det största leende jag kunde åstadkomma för att visa mitt samtycke om huset.

 Pappa kollade på oss i backspegeln och frågade om det dög åt hans små prinsessor, vi fnissade och så sa Josefin att slottet nog skulle sett bättre ut med ett par stallar fyllda med hästar och att det inte fanns någon pool var skandalöst. Mamma och pappa stämde in i skrattet och den lilla bilen fylldes av något jag inte kan förklara, men det var den där känslan som dyker upp när det inte finns något som kan gå fel, allt känns bara så rätt.

 Pappa stannade bilen så att min sida av bilen var i riktning mot husets framdörr. Jag steg ur och beskådade huset, jag hade tyckt det såg stort ut från vägen, när vi satt i bilen, men det var inget i jämförelse med hur det kändes man stod precis framför.  Huset låg bredvid en liten sjö som hade små vita näckrosor, vilka lyste starkt i kontrasten till det bruna vattnet. Och en liten båt guppade ensamt i den svaga brisen. Jag log lite för mig själv som i hemlighet och tänkte mig att om det som mamma säger om att man kommer till himlen när man dör, så är jag redan där, men jag var ganska säker på att jag fortfarande levde.

  Josefin vände sig mot mig och jag kände att jag var iakttagen men ville inte vända bort blicken som om det skulle försvinna om jag blinkade, hon måste tänkt i samma banor som jag för hon nöp mig i armen och fnissade lite, jag vände mig mot henne och kände mig lite förargad när hon väckt mig ur mina tankar. Men när det där leendet, Josefins leende, bröt ut på hennes läppar log jag tillbaka. ”Jag ville bara bevisa för dig att det inte är någon dröm” sa hon och fnissade igen. Jag ville svara något men kunde inte, jag tog hennes hand och tittade upp på mamma, frågande. Mamma såg lika drömmande ut, leende och bara beundrade lugnet som huset utstrålade.

Inte förrän jag ryckte henne lätt i blusen såg hon ner på mig och nickade, till mitt bedjande ansikte. Josefin var lika ivrig som jag själv att få gå in i huset så hon drog med mig i handen till framdörren och tryckte försiktigt ner det helt nya handtaget försiktigt och sköt in upp dörren som om hon trodde den skulle försvinna vilken sekund som helst...

   Stegen bakom mig får mig att vända mig om och en vänlig hand lägger sig lätt på min axel, jag suckar och kramar den människan jag valt att dela mitt liv med. ”Det gör ont att sälja alla barndomsminnen” viskade jag och snyftade lätt. Han tittade på mig frågande som om jag sagt något helt obegripligt och svarade ”Minnena kommer alltid finnas med dig även fast de blir lite suddigare med åren, vi kommer inte sälja din barndom, vi kommer vinna mera tid att skapa nya minnen, tillsammans”. Jag kramade honom igen och jag förstod att det kommer göra ont ett tag att inte längre kunna återvända till denna plats, men han hade rätt, det är bättre att människor som har tid att älska huset kan skapa egna underbara minnen här. Och att jag själv får tillbringa min sista tid tillsammans med den jag älskar på en plats som vi älskar, vårt hem.

 Josefin, som också kommit för att säga farväl till vår gamla sommarstuga, stod nu bredvid mig på det exat samma ställe som vi stått när vi för första gången sett huset, jag tittade på henne och log, inga ord behövdes. Sista gången, precis som första, men med kärleken som växt för huset genom åren, tog en sista blick innan vi satte oss i bilarna. Och åkte.


(Bilden är tagen av Cloé Fortin)